Ingen är perfekt, (förutom en person... ni vet vem Ju....) Alla vet att det är så, och vi uppmuntras hela tiden med massa fejkade modellbilder och folk bara samlar på sig komplex och elenden. Varför?? Jag tror inte att någon har ett bra svar på den frågan, men jag HOPPAS verkligen att det är någon annan än jag som bryr sig.

 

Jag bryr mig om utseende ganska mycket. Men inte så mycket så utsidan avgör hur insidan är... Visst är det viktigt att se bra ut men jag tycker det har spårat ut lite. Det var en sak som kom upp i mitt huvud.

 

Sen en annan viktig grej....

Detta kom upp i huvudet som en påminelse, eller rättare sagt en uppmanelse likaväl en uppenbarelse. Kala det vad ni vill.. Idag när jag blev påmind om att man måste vara det lilla extra för att synas, fick jag en del att tänka på helt plötsligt. Hur glad och tacksam jag ska vara. Låt mig ge er ett lite speciellt exempel, så kommer ni säkert förstå vad jag menar!!?

 

Jag var en helt vanlig tjej, innan jag började rida (det är jag fortfarande) . Jag har ridit i 5 år och inte precis haft de bästa förutsättningarna. Jag har byggt en egen väg. Klart att jag fick hjälp när jag var liten men efter det har det varit jag som kämpat och det har varit jag som tagit allt ansvar. Klart att jag har haft underbart snälla föräldrar, och farmor som kört och givit mig massor med träningsmöjligheter. De betalar och kör till stallet (och stöttar mig i det), och jag gör resten. Ungefär så är det. Jag växer inte precis upp i dåliga förhållanden så mina föräldrar är måna om att skolan sköts ordentligt. Om jag inte är tillräckligt duktig i skolan dvs. minst B eller C i alla ämnen nu när vi börjar med betyg i 7an, så får jag inte rida, thats it. Jag tar verkligen skolan och mina "studier" seriöst. Lite för seriöst och ställer nog lite för höga krav på mig själv. Det är ju så lätt för en person som bor 1 min från stallet, har hästintresserade föräldrar, egen häst och ja, lever lyxlivet enligt mig... Men det behöver ju inte betyda att de får ett bar jobb senare i framtiden... Man måste tänka lite så också. Man kan inte bara leva i nuet. Visst, jag har det jättebra, men om man skulle jämföra måste jag ju kämpa mer och lägga fram egna förslag. Jag tror det var 3 årsedan mina föräldrar var med mig i stallet. Sån tur är så har jag världens snällast farmor som faktiskt tycker det är kul att titta på när jag rider :) Alla andras mammor gick/går med i stallet och hjälper dem med allt. Jag fick lära mig allt helt själv. Jag är glad för det, att jag visat att jag är mogen och ansvarsful och klarar sånt själv. Jag var tidig med allt sånt, jag hade inget annat val än att bara lära mig. Förstår ni då hur tacksam jag är för den hjälpen jag fått av andra? Alla som har lärt mig, kan inte tacka dem nog. Mina föräldrar tror att allt jag håller på med i stallet är en självklarhet. Men nej nej nej, så är det inte. Det är inte många som har det som jag. Men jag har kämpat och slitit som en blådåre... Men om jag inte skulle engagerat mig, hjälpt till som jag gjort och visat vem jag var, hade jag inte synts som jag gör idag bland alla de där 900 medlemmarna på klubben. Jag är verkligen inte känd, men många vet nog vem jag är, iaf de yngre??  Vissa äldre med såklart. Mycket av detta är tack vare min ridlärare. Jag ser upp till henne och hon har hälpt mig så mycket, och jag är evigt tacksam för det. En riktig förebild.

 

Om vi slutar prata om min väg till där jag är nu. Finnsdet andra som vill men inte vågar, eller är tillräckligt engagerade. Jag tycker på ett sätt synd om dem. Jag kan förså dom, då jag själv kan vara ganska blyg ibland. Även om jag för det mesta är både pratglad och en aktiv lyssnare. Men tänk att drömma om att tex komma med i US men inte synas och aldrig få den drömmen till verklighet. Svårt att förklara... Det var en dröm för mig att komma med i US (som jag aldrig trodde skulle gå i uppfyllelse).Ni ser, en önskan kan gå i uppfyllelse om man bara kämpar väl. Jag tänker ofta på hur andra tycker och tänker. Jag kan se på folk när de verklien vill något, fast inte vågar fråga och visa att de kan. Jag brukar ibland hjälpa vissa på traven, men jag är 13 år och mycket mer kanske man inte kan begära. Jag har inte så stor makt.

 

Min stora dröm är att bli ungdomsledare, att lära folk är bland det bästa jag vet. Dessutom lär jag ju mig själv en massor på samma gång. Underskatta mig inte, men det hade varit helt fantastiskt. Jag SKA kämpa för det tills jag lyckas, och aldrig ge upp hoppet för jag vet att jag KAN, om jag bara vill.

 

En sak till... Jag skiter i om någon försöker stoppa mig. Jag kanske blir ledsen men jag är ostoppbar, haha!!

 

Långt inlägg, hoppas ni förstår vad jag menar? Jag är lite trött... och enormt tacksam för alla som har hjälpt mig <3<3<3<3<3<3 Tack!! 

 

 

Respekt**